Hej hopp, hallå bloggen.
Nu har det regnat varje dag i två veckor. Det är hur häftigt som helst att vakna klockan 5 varje morgon och höra hur regnet öser ner så att man tror att taket håller på att braka. Vem visste att det kunde regna såhär mycket i Sydney, det är ju skogsbränder här varje år. Men å andra sidan har vädret varit lustigt hela vår tid här. När vi kom hade det inte varit en "såhär fin sensommar på länge", i april fick vi höra att vi upplever "den varmaste hösten i Sydney" på typ 50 år eller nåt. Och nu har vi också upplevt den regnigaste vintern Sydney sedan tidernas begynnelse. Det gör att vi får sightseea i nya forum..inomhus. Vi har varit på dinosaurieutställning, och kolla in en massa ormar och jelly fish på ett interaktivt bord. Mycket läskigt, men ballt, kändes som i Iron Man när han kollar på ritningen till sin nya dräkt i 3D. Inte riktigt, men nästan.
Nu är det en vecka kvar tills jag och Daniel ska hålla vår presentation för labet. Det har gått 3,5 månader sen vi satte vår fot på Lowy Cancer Research Center, och tiden har flugit iväg. Det inser vi nu, vi ska helt plötsligt skriva ihop 16 veckors arbete i en powerpoint och presentera det på 25 minuter. Som Daniel sa: "För första gången är tiden vi har för en presentation för kort". Man kommer knappt hinna säga "hej, här är mina celler, här är..." innan det är klart. Att vi har resultaten och en powerpoint betyder inte att vi kan sitta o slänga käft med de andra på labet om hur vi har gjort ditten o datten, och varför vi inte gjort si eller så. Vi har sagt till våra handledare att vi pekar på dem när vi inte kan svara på frågor.
Vi har alltså 5 dagar kvar av labande innan vi ska börja fokusera heltid på rapportskrivande. Handledarna är rätt intresserade av att vi får det klart, så det är en liten extra push. Så nu är det som ett litet tenta-p i en vecka fram till den 9e då nyckelkorten lämnas in.
//Oskar
onsdag 26 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Nu får det vara nog på tystnaden här
Ja, jag och bloggen tog en paus. Det var bäst för oss, men nu är vi tillbaks tillsammans. Tiden ifrån varandra stärkte viljan att publicera nya intressanta inlägg. För att vi ska komma ikapp med det hela stolpar vi bara upp lite roliga grejer som hänt sen sist?
*Daniel blev ankladad för att ha exponerat ett paket fotofilm för 500 dollar.
*Jag och Daniel har sett koalabjörnar på zoo, nästa steg: klappa en.
*En massa dagsutflykter har gjorts: Watsons Bay, Manly, Pyrmonts Fish Market, Newtown
*Ingrid har flyttat ut och flyttat hem igen
*Gått på bio: Hot tub time machine, Avatar, Robin Hood & Book of Eli
*Upplevt den regnigaste regnperioden i Australien på länge, den håller faktiskt på just nu och det är som att bli väckt av en lastbil varje natt.
*Jag vaknade inatt av att jag drömde att jag tuggade på en seg och broskig kycklingbit. När jag faktiskt tittade vad det var hade jag på nåt sätt fått in en öronpropp i munnen som jag tuggade på.
*Vi har varit i Blue Mountains o upplevt underbara vyer.
*Jag blev antastad av en hare krishna på stan, han tyckte att min sarong gjorde mig spirituell o ville prata med mig.
*Coastal Walk mellan Maroubra och Coogee, underbart Avataraktigt.
*Sprungit Sydney Half Marathon
*En massa balla grejer har hänt som inte listas här, men de får ni höra om någon annan gång.
Bilduppladdningen är något ofunktionell, så fler bilder kommer när den mår bättre.
*Daniel blev ankladad för att ha exponerat ett paket fotofilm för 500 dollar.
*Jag och Daniel har sett koalabjörnar på zoo, nästa steg: klappa en.
*En massa dagsutflykter har gjorts: Watsons Bay, Manly, Pyrmonts Fish Market, Newtown
*Ingrid har flyttat ut och flyttat hem igen
*Gått på bio: Hot tub time machine, Avatar, Robin Hood & Book of Eli
*Upplevt den regnigaste regnperioden i Australien på länge, den håller faktiskt på just nu och det är som att bli väckt av en lastbil varje natt.
*Jag vaknade inatt av att jag drömde att jag tuggade på en seg och broskig kycklingbit. När jag faktiskt tittade vad det var hade jag på nåt sätt fått in en öronpropp i munnen som jag tuggade på.
*Vi har varit i Blue Mountains o upplevt underbara vyer.
*Jag blev antastad av en hare krishna på stan, han tyckte att min sarong gjorde mig spirituell o ville prata med mig.
*Coastal Walk mellan Maroubra och Coogee, underbart Avataraktigt.
*Sprungit Sydney Half Marathon
*En massa balla grejer har hänt som inte listas här, men de får ni höra om någon annan gång.
Bilduppladdningen är något ofunktionell, så fler bilder kommer när den mår bättre.
onsdag 7 april 2010
Jack Johnson + Jag = sant
Veckan gick väl bra…eller egentligen rätt dåligt. Mina och Daniels PCR:er har börjat skita sig totalt o mina Western Blots visar inte det jag vill. Jag måste ”göra om gör rätt” hela tiden o det är sjukt frustrerande. Men vem kommer då som en riddare på vit häst och räddar allas vår vardag? Jack Johnson. På torsdagen slutade vi tidigare, springer ut på High Street, hoppar in i den vita hyrbilen så fort tjejerna kommer körandes och bränner ut ur Sydney i full fart. Eller full o full…det tog 2-2,5 timmar att ta sig en sträcka på 3 mil ut ur Sydney, påsktrafiken började redan på torsdag vid lunch alltså. Vi var nu på väg upp till Byron Bay för att gå på Jazz & Blues Fest. Det tog oss kanske 9 timmar att köra 50 mil på torsdagen. Vi övernattade i Coffs Harbour o sen drog vi de sista 30 milen under fredagen. Väl framme på hostelet sprang jag en vända på stranden i solnedgången, det var riktigt gött, sanden hårt packad och vågorna gjorde skorna blöta.
Lördagen börjades (något för sent för min smak) med frukost o 3 long blacks. Sedan off to shopping in the skateshop. Bombom köpte en skateboard och jag köpte 3 solbrillor. Jag började få lågt blodsocker vid lunchtid o tog mig lite yogurt, jag trodde den skulle rädda mig, men på eftermiddagen fick jag den värsta sockerdippen jag fått i hela mitt liv. Vad jag än åt blev det inte bra (inte ens de 5 apelsinerna). Så när jag äntligen fick lunch klockan 5 blev magen glad, men klockan blev nog 21.30 innan jag kunde säga ett ord till de andra. Jag kände att allt jag sa skulle låta otrevligt så det var bättre att hålla tyst. Jag vet inte om det var maten eller om det var festivalstämningen som gjorde mig på bättre humör. Hur som helst klämde vi oss fram (nästan ända fram till 14åringarna vid staketet) i publikhavet och avnjöt ett av mina top-3-concert-moments i mitt liv. Ingrid försökte prata med mig o föra en konversation mitt under konserten, men hon lyckades inte särskilt bra. Seriöst, vill man prata kan man prata efter Jack. Där o då är det bara musik som gäller. Hon lackade och skickade sms till Ulrika o skrev att jag hon inte ville stå med mig längre för att jag var osocial, min ignorering lyckades.
En annan kul grej före konserten var att Ingrid gick för att köpa en öl. Det roliga var inte ölen, utan att hon kom tillbaks med två jättar i släptåg. En kunde tydligen prata svenska. Han har typ 3 meter lång och hade schletna dreadlocks. Han hette Lars tror jag, för han såg precis ut som Lars i Club Dread. Ingen annan än Ingrid var amused av jättarna så de gick sin väg.
Jack körde kanske i 2 timmar och drog igenom kända o mindre kända låtar, och även en ny låt från skivan som kommer i juni, sjukt bra, You and Your Heart. Flera gästartister kom upp på scenen o t.o.m basisten fick ett litet solo-rap-moment. Det var några ”I’m so happy I could die now”-moments under konserten: 1. Horizon has been defeated, 2. Övergången till Bubble Toes och 3. Omgjorda versionen av Better Together. Att kön till bussen hem tog 2 timmar gjorde inte så mycket denna kväll.
Söndagen började med en frukost på Beach Hotel. Sedan ännu en frukost när de andra vaknat, denna gång på Subway. På eftermiddagen gick vi till Australiens östligaste punkt, där tog Daniel på en höft han inte borde ha tagit på. Enough said. Sedan upp till Byron Bay Lighthouse o sedan ner igen. Kvällsmat o sedan häng med våra norska vänner. Jag vet inte om jag har nämnt dem förrut, men vi träffade dem på hostelet vi bodde på första veckan här.
Måndag morgon klockan 07.20 rullade vi hem till Sydney och klockan 18 var vi hemma i lägenheten. Vår hyresvärd hade möblerat om och tagit en massa möbler som han tyckte att vi inte behövde. Han är den konstigaste personen jag har träffat, han har en massa livsvisdom som han försöker pracka på oss hela tiden, men han hamnar själv i en massa trubbel hela tiden. Ett nytt bråk med någon person varje vecka som gör att hans resa till Perth blir uppskjuten ännu lite längre. ”He’s an idiot” är nog det han säger mest till oss när han ska förklara att hela världen är idioter o han är den enda vettiga. Vi har i alla fall en lägenhet att bo i än så länge, så vi får stå ut med honom.
Nu i helgen är det Sydney som gäller. Vi hade tänkt hyra brädor på Maroubra Beach o catch some waves där på lördag…och vad kommer efter surf?...jo surfmüsli.
//Oskar
Lördagen börjades (något för sent för min smak) med frukost o 3 long blacks. Sedan off to shopping in the skateshop. Bombom köpte en skateboard och jag köpte 3 solbrillor. Jag började få lågt blodsocker vid lunchtid o tog mig lite yogurt, jag trodde den skulle rädda mig, men på eftermiddagen fick jag den värsta sockerdippen jag fått i hela mitt liv. Vad jag än åt blev det inte bra (inte ens de 5 apelsinerna). Så när jag äntligen fick lunch klockan 5 blev magen glad, men klockan blev nog 21.30 innan jag kunde säga ett ord till de andra. Jag kände att allt jag sa skulle låta otrevligt så det var bättre att hålla tyst. Jag vet inte om det var maten eller om det var festivalstämningen som gjorde mig på bättre humör. Hur som helst klämde vi oss fram (nästan ända fram till 14åringarna vid staketet) i publikhavet och avnjöt ett av mina top-3-concert-moments i mitt liv. Ingrid försökte prata med mig o föra en konversation mitt under konserten, men hon lyckades inte särskilt bra. Seriöst, vill man prata kan man prata efter Jack. Där o då är det bara musik som gäller. Hon lackade och skickade sms till Ulrika o skrev att jag hon inte ville stå med mig längre för att jag var osocial, min ignorering lyckades.
En annan kul grej före konserten var att Ingrid gick för att köpa en öl. Det roliga var inte ölen, utan att hon kom tillbaks med två jättar i släptåg. En kunde tydligen prata svenska. Han har typ 3 meter lång och hade schletna dreadlocks. Han hette Lars tror jag, för han såg precis ut som Lars i Club Dread. Ingen annan än Ingrid var amused av jättarna så de gick sin väg.
Jack körde kanske i 2 timmar och drog igenom kända o mindre kända låtar, och även en ny låt från skivan som kommer i juni, sjukt bra, You and Your Heart. Flera gästartister kom upp på scenen o t.o.m basisten fick ett litet solo-rap-moment. Det var några ”I’m so happy I could die now”-moments under konserten: 1. Horizon has been defeated, 2. Övergången till Bubble Toes och 3. Omgjorda versionen av Better Together. Att kön till bussen hem tog 2 timmar gjorde inte så mycket denna kväll.
Söndagen började med en frukost på Beach Hotel. Sedan ännu en frukost när de andra vaknat, denna gång på Subway. På eftermiddagen gick vi till Australiens östligaste punkt, där tog Daniel på en höft han inte borde ha tagit på. Enough said. Sedan upp till Byron Bay Lighthouse o sedan ner igen. Kvällsmat o sedan häng med våra norska vänner. Jag vet inte om jag har nämnt dem förrut, men vi träffade dem på hostelet vi bodde på första veckan här.
Måndag morgon klockan 07.20 rullade vi hem till Sydney och klockan 18 var vi hemma i lägenheten. Vår hyresvärd hade möblerat om och tagit en massa möbler som han tyckte att vi inte behövde. Han är den konstigaste personen jag har träffat, han har en massa livsvisdom som han försöker pracka på oss hela tiden, men han hamnar själv i en massa trubbel hela tiden. Ett nytt bråk med någon person varje vecka som gör att hans resa till Perth blir uppskjuten ännu lite längre. ”He’s an idiot” är nog det han säger mest till oss när han ska förklara att hela världen är idioter o han är den enda vettiga. Vi har i alla fall en lägenhet att bo i än så länge, så vi får stå ut med honom.
Nu i helgen är det Sydney som gäller. Vi hade tänkt hyra brädor på Maroubra Beach o catch some waves där på lördag…och vad kommer efter surf?...jo surfmüsli.
//Oskar
Inget annat än slöa
Ja, det är inte mycket annat att skylla på. Sedan surftrippen har det gått 3 veckor nu. Blåsorna har läkt och surfgenen som vi började uttrycka så smått på lägret har nog försvunnit. Surfandet har inte varit prio ett på senaste tiden med andra ord. Veckan efter surflägret var vi mest trötta o lökiga. Vi gjorde inte så mycket. Projektet rullade på i vanlig ordning med Western Blots o PCR:er o allt vad man kan tänka sig. Jag lyckades till o med klämma in min första knockdown.
En knockdown innebär att man slänger in någonting (ett protein, en gensekvens…eller något annat) i cellerna som gör att uttrycket av en viss gen eller ett visst protein hindras. Knockdown är samma sak som knockout, ni har säkert alla hört talas om knockout-möss i tidningar o på tv. Detta gör man för att kolla om genen/proteinet man slår ut har någon effekt på en annan variabel som man sedan utför mätningar på. Dessa mätningar jämförs sedan med normala celler utan knockdown. Min jämförelse går ut på att se om knockdown av KIF3A påverkar utsöndringen av ApoE. Fullt begripligt…
Helgen efter surflägret åkte mina tre vapendragare söderut för att leka med vilda kängurur o kolla på stränder. Jag tänkte att jag sparar kängurusarna tills Johanna kommer hit, och eftersom jag har börjat utveckla typ IV-allergi mot stränder (plus den välkända anafylaktiska chocken) så tänkte jag att jag skulle vara hemma o vårda mina allergier.
Lördagen spenderade jag i Bondi Junction. Det är en stadsdel som ligger mellan Bondi och Randwick (där vi bor). Jag gick i ett/1/uno/un köpcenter från klockan 11 på morgonen till 6 på kvällen, och hade fortfarande inte gått in i alla butiker. Efter den här dagen fick jag typ IV-reaktion mot köpcenter också. Till slut köpte jag iaf en longboard för jag är trött på att behöva gå överallt. Brädfamiljen hemma har alltså fått tillskott i form av en surfbräda och en kortare longboard, de kommer bli glada för sällskapet när de träffas.
På söndagmorgonen skulle jag göra ett early morning call och åka till Bondi Beach vid 6 för att surfa, men jag orkade mig inte upp förrän vid 7 o var i vattnet vid 8. Vågorna var brutala och surfarna på plats var för duktiga för mig så efter en halvtimme av smådåligt surfande gick jag till närmaste café för att äta surfmüsli till frukost. Surfmüsli är något man får äta när man har surfat, det har jag och Ingrid kommit på. Den består av müsli med yogurt. Kan verka simpelt för gemene man o den som inte har upplevt magin bakom surfmüsli, men det är något med müsli efter surfning. Man känner sig som direkt tagen ur en surffilm. Som en riktig surfduch som är duktigt på att surfa o tävlar i Pipe Masters o sånt.
På söndagskvällen kom mina rumskamrater hem o vi klämde ett avsnitt OC. Om jag inte har nämnt det innan så är OC något som vi håller på att plöja här. Även It’s Allways Sunny In Philadelphia.
//Oskar
En knockdown innebär att man slänger in någonting (ett protein, en gensekvens…eller något annat) i cellerna som gör att uttrycket av en viss gen eller ett visst protein hindras. Knockdown är samma sak som knockout, ni har säkert alla hört talas om knockout-möss i tidningar o på tv. Detta gör man för att kolla om genen/proteinet man slår ut har någon effekt på en annan variabel som man sedan utför mätningar på. Dessa mätningar jämförs sedan med normala celler utan knockdown. Min jämförelse går ut på att se om knockdown av KIF3A påverkar utsöndringen av ApoE. Fullt begripligt…
Helgen efter surflägret åkte mina tre vapendragare söderut för att leka med vilda kängurur o kolla på stränder. Jag tänkte att jag sparar kängurusarna tills Johanna kommer hit, och eftersom jag har börjat utveckla typ IV-allergi mot stränder (plus den välkända anafylaktiska chocken) så tänkte jag att jag skulle vara hemma o vårda mina allergier.
Lördagen spenderade jag i Bondi Junction. Det är en stadsdel som ligger mellan Bondi och Randwick (där vi bor). Jag gick i ett/1/uno/un köpcenter från klockan 11 på morgonen till 6 på kvällen, och hade fortfarande inte gått in i alla butiker. Efter den här dagen fick jag typ IV-reaktion mot köpcenter också. Till slut köpte jag iaf en longboard för jag är trött på att behöva gå överallt. Brädfamiljen hemma har alltså fått tillskott i form av en surfbräda och en kortare longboard, de kommer bli glada för sällskapet när de träffas.
På söndagmorgonen skulle jag göra ett early morning call och åka till Bondi Beach vid 6 för att surfa, men jag orkade mig inte upp förrän vid 7 o var i vattnet vid 8. Vågorna var brutala och surfarna på plats var för duktiga för mig så efter en halvtimme av smådåligt surfande gick jag till närmaste café för att äta surfmüsli till frukost. Surfmüsli är något man får äta när man har surfat, det har jag och Ingrid kommit på. Den består av müsli med yogurt. Kan verka simpelt för gemene man o den som inte har upplevt magin bakom surfmüsli, men det är något med müsli efter surfning. Man känner sig som direkt tagen ur en surffilm. Som en riktig surfduch som är duktigt på att surfa o tävlar i Pipe Masters o sånt.
På söndagskvällen kom mina rumskamrater hem o vi klämde ett avsnitt OC. Om jag inte har nämnt det innan så är OC något som vi håller på att plöja här. Även It’s Allways Sunny In Philadelphia.
//Oskar
onsdag 24 mars 2010
We will stop for dinner and....yeeeaaahh....eat...yeeaah
I fredags hoppade jag och Daniel ut från Lowy Building vid 2 tiden för att ta oss ner till stan. Det var läge att kolla in George och Pitt Street i dagsljus innan vi klockan 5 skulle hämtas av Mojobussen. Mojobussen är en buss som tar dig på Mojosurfning. Och oj vilken mojosurfning det blev. Även annat mojo förekom: mojomat, mojokaffe, mojosol och mojodormrooms.
Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.
Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.
Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.
Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.
Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.
På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".
Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.
Vi visste inte riktigt var vi skulle eller hur lång tid det skulle ta. Tjejerna sa att det skulle ta typ 3 timmar iaf. Jag trodde inte en sekund på dem, "men seriöst, vi kan ju inte åka 3 timmar till ett ställe och vara där en helg, det är ju för långt bort". Men 7,5 mojotimmar senare rullade vi in på parkeringen, vi hade äntligen kommit fram till mojolägerbasen. Vart lägret var skulle vara en "överraskning" och stod inte på våra biljetter, men uppenbarligen hade jag inte fattat att en överraskning kunde ligga 7,5 mojotimmar bort.
Vi hade iaf körts till Crescent Head. Det är ett litet ställe halvvägs till Brisbane eller Byron Bay, hur man nu vill se på det. Stranden i princip orörd och hur lång som helst. Fina vågor. Fin sand. Surfning är ju, utan att överdriva, det bästa tidsfördrivet man kan syssla med. Utan att veta ordet av hade 4 timmar gått på lördagförmiddagen.
Lunchen och alla andra mål lagades av mojoledarna som oftast verkade höga som hus, men var rätt trevliga. De kunde laga god mat iaf, färska råvaror och frukt. Vi fick iofs kanga-banga-korv (australiensisk konstigt smakande korv) på lördagkvällen vilket inte var en hit, men vi fick mojokött också, så kvällen var rätt så räddad matmässigt.
Ännu ett surfpass på lördageftermiddagen. Denna gång med lite svårare brädor. Fortfarande väldigt "foamiga" och lättflytande men de var iaf inga pråmar som de jag och Daniel fick på förmiddagen. Jag och Daniel fick plocka fram våra allra vassaste balansskills. Vi och tjejerna är nu självklara deltagare i nästa års world surf tour.
Lördagkvällen under stjärnorna, tillsammans med ett amerikanskt gäng collegestudenter. De var säkert 30 st och kände varandra väldigt bra, så vi 4 och den ensamma tysken Lars fick försöka så oss in i deras gemenskap bäst vi kunde.
På bussen på vägen hem i söndags såg vi självklart Blue Crush för att bloda ner surftanden lite extra! Surfaren som körde bussen hade ungefär 10 ord i sitt ordförråd per samtal. Han var tvungen att ladda om väldigt länge för att hitta nya ord och fraser för att säga nåt. Exempel när vi skulle stanna för kvällsmat på hemvägen: (ungefär såhär) "Hi...Is everybody awake.....waaake up...yeeeaaaahhh, we are gonna have dinner...soooo....yeeeaaaahhh, eat something and....yeeeaaahh, eat and.....yeeahhhh, be back in 30 minutes...yeeeaaahh." eller på vägen dit när vi stannade för att köpa sprit/vin "yeeeaaaah....we will have a stop and....yeeaaahh...you can buy your liqour....or alcohol....whatever you call it....yeeeaaaahhhh....seee you in.....20 minutes...yeeeaaahhhh".
Tänk er att alla "......" är utdragna pauser där man verkligen känner att den som pratar tänker så att det knakar. Det var så sjukt kul att jag inte visste var jag skulle ta vägen när han började prata. Men han var snäll så...all is good. Helgen var supergrym och jag skulle kunna åka till Crescent Head om och om igen...so.....yeeeaaahh...see you there...yeeeaahhh.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)